Idag känner jag sorg. Jag har pga vädret inte kunnat vara ute hos hästarna sen i måndags. Som det ser ut nu blir det inte nåt besök förrän på juldagen. Det gör mig så ledsen, att jag inte kan hitta ett bra ställe för dem som är närmare mig. Jag är van att se dem varje dag, ofta flera gånger om dagen. Så har det varit i nio år och det var först för ett år sen som det ändrades till 5-6 dagar/vecka. Nu är de så långt bort att 3 dagar/vecka är mer realistiskt, förutom när väglag och/eller vädret är dåligt. Jag känner mig hemsk, samtidigt som jag vet att de får mat och vatten och är nöjda i sin flock. Tillsynen är ok, men det är ju inte på den nivå som jag är van vid, från mig själv. Jag kan ju se på tio meters håll ifall ponny är missnöjd.
Sen känner jag sorg över allt annat jag förlorar med min insikt. Klimke ska ha clinic, men det är ingen mening att åka, för jag vet att jag bara kommer se hästar som kämpar med att ställa upp för oss, trots att vi behandlar dem illa och mot deras natur. Jag saknar att ha mitt trygga system, min säkra väg att traska på. Jag vet att den här vägen är bättre, men det är ändå väldigt motigt.
Jag tillåter mig själv att känna allt detta och längta efter vår och ljus. Snart kommer iaf det sistnämnda att återvända och förr eller senare blir det vår också. Men det är jobbigt med insikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar