Ridning och första klickerträningen

Äntligen, äntligen blev det stallbesök idag. Vädret har ställt till det för mig, men jag behövde inte vara orolig, hästarna hade iaf inte saknat mig.

Det blev en ridtur först, kunde såklart inte hålla mig när det var klarblå himmel och sol. Vi red på klättervägen, den har varit avstängd några månader och Ariel tyckte att den var jätteläskig. Mycket drakblås och även lite sidsteppande. Optimalt så skulle jag haft med mig sällskap, men just nu kompromissar jag en del för att verkligheten är som den är. Jag vill rida och det är inget bra underlag för att ha med Leia som handhäst. Jag var dock noga med att inte pusha utan bara vänta ut Ariel när hon blev spänd och även ge massor med godis när hon upptäckte farligheter.

Intressant att notera är att ju mer jag tillåter henne att vara tittig, desto tittigare blir hon. Vilket för mig betyder att hon helt klart undertryckt sina upplevelser för att göra matte nöjd.

Experimenterade lite med hjälpgivning, vi travade en del och det var enbart på röstkommando och hon fick själv välja när hon skulle bryta av. Främst för att vi är rätt otränade bägge två, så hon ska inte behöva springa i snön och bli trött för att jag inte kan läsa av hennes trötthet ordentligt.

Det blev två stycken busgalopper på hemväg, jag vet ju att det till största delen blir fart för att Ariel snabbt vill hem till flocken och tryggheten, men just nu tar jag alla chanser till framåtbjudning och berömmer henne för det. Godis blev det dock bara när vi stod stilla. Valde att inte ha med klicker, utan börja med en blandning av R- och R+ där det framförallt handlar om frivillighet i om vi går eller står stilla. Dvs jag föreslår att vi ska gå med en smackning eller ett lätt tryck med skänkeln, men om hon inte börjar gå så står vi stilla en stund till. Hon väljer om hon vill gå eller inte. Jag tyckte att det funkade väldigt bra och hon var snabb med att förstå det här nya och jag upplevde henne som ganska nöjd. Hon ville dock vända flera gånger och där fick jag vara bestämd med att jo, vi ska fortsätta. Vi kan stå stilla, men nosen ska vara åt det håll jag bestämt. Så inte helt fritt precis. Men mycket friare än vi någonsin ridit tidigare.

Sen efter att hästarna ätit upp sina mineraler var det dags för första klickerträningen. Enligt instruktioner från tränaren började vi väldigt "lätt" med att bygga en rutin kring nostarget och paus. Sammanfattningsvis kan man ju säga att det inte är hästarna som behöver tränas. 

Inledde med Storm, hon fattade direkt vad det handlade om. Nos mot det blåa locket = klick = godis. Mycket nöjd ponny som gjorde flera repetitioner. Sen tyckte jag att det var nog, så jag pekade på hösilaget och sa paus varvid hon fortsatte äta sitt hösilage. Med henne var mitt största problem att jag visade henne locket innan jag hade koll på var jag hade klickern, så hon kunde dutta med nosen på locket och jag fumlade omkring efter klickern. Suck på mig liksom. Men som sagt, jag är nybörjare nu och får tillåta mig själv att göra fel. Överlag kändes det ändå bra med henne, tror att vi redan om 1-2 repetitioner kan börja flytta på targeten lite mer.

Ariel var måttligt intresserad. Hon hade sitt goda hösilage som hon åt av i boxen. Jag kom in med godisväska, klicker och lock. Såg verkligen hur hon himlade med ögonen och bara "Jaja, nu har matte börjat med klickerträning igen. Jag vet ju vad jag ska göra". Så hon var superduktig och duttade direkt på locket, varvid jag klickade och erbjöd höpellets. Ariel svarade med att ignorera pelletsen och äta hösilage istället. Haha. Försökte ett par gånger till med samma resultat, hon var så duktig att dutta på locket, men var helt ointresserad av godiset. Jag bytte tom godis till morotsbitar och lyckades inte ens tvinga in en i hennes mun. Hon är verkligen bra på att lära mig att tänka flexibelt.

Så vad gör man? Jag valde att stoppa en del hösilage i min väska och helt enkelt ge henne hösilage när jag klickat för nostarget. Vilket funkade hyfsat, men jag fick vara snabb för annars sänkte hon bara huvudet och åt sitt hösilage istället. Jag tror att jag ska träna utan hösilage nästa gång, men med en kasse utanför, så vi kan träna in paus lite tydligare. Men jag har filmat och skickat till min tränare, så får jag se om hon har någon annan idé.

Oavsett så hade jag ruskigt roligt medan jag höll på och jag upplevde det som att hästarna var sådär allmänt överseende som föräldrar kan vara när barn upptäckt nåt som de själva vetat om i trettio år. 

Det kommer dröja med nån fler uppdatering här nu ett tag, då det närmar sig nyår och Ariel blir stressad då, så ingen idé att försöka träna nåt mer förrän hennes stress lagt sig. Förhoppningsvis blir det så lugnt i lösdriften som stallägaren tror, men annars brukar hon vara uppe i varv 1-2 veckor efter nyår. Fast jag lär nog rapportera om hur nyårsafton var iofs. 

Sorg

Idag känner jag sorg. Jag har pga vädret inte kunnat vara ute hos hästarna sen i måndags. Som det ser ut nu blir det inte nåt besök förrän på juldagen. Det gör mig så ledsen, att jag inte kan hitta ett bra ställe för dem som är närmare mig. Jag är van att se dem varje dag, ofta flera gånger om dagen. Så har det varit i nio år och det var först för ett år sen som det ändrades till 5-6 dagar/vecka. Nu är de så långt bort att 3 dagar/vecka är mer realistiskt, förutom när väglag och/eller vädret är dåligt. Jag känner mig hemsk, samtidigt som jag vet att de får mat och vatten och är nöjda i sin flock. Tillsynen är ok, men det är ju inte på den nivå som jag är van vid, från mig själv. Jag kan ju se på tio meters håll ifall ponny är missnöjd.

Sen känner jag sorg över allt annat jag förlorar med min insikt. Klimke ska ha clinic, men det är ingen mening att åka, för jag vet att jag bara kommer se hästar som kämpar med att ställa upp för oss, trots att vi behandlar dem illa och mot deras natur. Jag saknar att ha mitt trygga system, min säkra väg att traska på. Jag vet att den här vägen är bättre, men det är ändå väldigt motigt.

Jag tillåter mig själv att känna allt detta och längta efter vår och ljus. Snart kommer iaf det sistnämnda att återvända och förr eller senare blir det vår också. Men det är jobbigt med insikter. 

Träning och hovslagare

Jag är så himla, himla glad nu. Först hade jag coachning i morse och det var så skönt att få diskutera allt jag ser nu med en person som förstår. Som också ser och får bita sig i tungan mest hela tiden. För det går inte att övertyga andra i sin närhet, de måste få göra som de vill. Det enda jag kan göra är att föregå med gott exempel.

Jag berättade om Ariel och Storm, var de är idag och vad jag drömmer om. Det är inte riktigt belöningsbaserat jobb jag gjort med Storm, snarare mer en form av kompensation för att jag måste göra jobbiga/onödiga saker med henne. Tex lyfter hon inte hoven för att få en belöning, jag ber henne lyfta hoven och när hon gjort det belönar jag att hon lydde mig. Även om tränaren påpekade att det iaf är en trevlig upplevelse hon fått kring att lyfta hoven.

Så även om Storm är mer åt R+ i sin träning, så fick jag samma läxa med bägge hästarna. Vi ska träna på nostarget och varva med paus. Ariel ska jag jobba med precis utanför hagen, medan Storm kan jag träna i boxen. Jag ska filma och skicka till tränare för feedback. Roligt! Lär dock inte bli av före jul, men nu är vi iaf igång.

Sen ringde hovslagaren och ville komma idag (skulle egentligen komma imorgon), så jag åkte ut till stallet idag ändå. Det blev en väldigt trevlig upplevelse hela vistelsen. Bara att låta hästarna ta egna initiativ är en ny känsla, jag har så positiva och nyfikna hästar. När det var dags för att verka Leia fick hon slickburk för första gången, hon var så nöjd och stökade inte öht med hovis (har tidigare tenderat att dra åt sig nåt ben ibland). Sen gjorde jag samma procedur med Storm och hon hamnade nästan i trance med slickburken och blev besviken (P-, haha) när vi var klara.

Ariel är en väluppfostrad dam och behöver absolut ingen slickburk (man ska inte laga sånt som inte är trasigt), men däremot fick hon gå in i boxen när hovis skulle rikta skor, skruva i broddar och klippa till snösulor. Skönt för henne att inte behöva stå i stallgången och hänga i onödan.

Vi skrittade återigen ut till hagen efteråt, men nu ville plötsligt inte Ariel gå till hagen, utan hon ville till ridbanan för att kolla vad en annan häst gjorde där. Blev alldeles varm i kroppen. Kanske blir det inte nej till ridning? Kanske blir det bara en annan variant av ridning, där hon får komma med egna förslag och idéer, där vi ibland går dit jag vill och ibland dit hon vill. Det känns fantastiskt.

La upp ett klipp på instagram och fick PM från en kompis om att Ariel INTE lider av inlärd hjälplöshet. Måste läsa på lite mer, men det handlar tydligen om att vara inkonsekvent i träningen, så ett beteende ibland genererar belöning och ibland bestraffning. Så individen till sist är så förvirrad och osäker att den blir apatisk. Vilket definitivt inte är hur jag skulle beskriva Ariel. Mer som att jag alltid bestämt och hon varit okej med att jag tagit befälet. Nu blir det bara en ny, spännande upplevelse där hon ibland får bestämma också.

Längtar så tills jag ska till stallet på fredag, då blir det förhoppningsvis lite träning också. 

Träning inbokad

Haha, jag kunde inte hålla mig. Imorgon ska jag ha coachning med min nya tränare. Iiiiih! Det blir såklart digitalt, men det passar utmärkt. Helt enkelt ett möte där vi diskuterar utgångspunkter och var vi ska börja med hästarna. 

Var till stallet idag och myste med hästarna. Blev lite ridsugen, så vi kompromissade så jag satt på Ariel ut till hagen. Bägge var väldigt nöjda med arrangemanget.

Tålamod

Mitt största problem är nog tålamod. Jag vill ändra på allt NU och se resultatet av mina insikter NU. Helst vill jag också att alla andra ska se vad jag ser (klassisk frälsare, haha).

Så jag försöker att sitta på händerna lite. Inte göra mer än vad som redan finns inplanerat. Jag ska till hästarna på söndag igen, då får vi se hur det känns i verkligheten.

Jag har BHIS-dagarna inbokade i början av januari, med många intressanta föredrag. Just nu lyssnar jag på flera bra poddar och följer en massa ekipage på instagram. Jag har även en fem veckor lång digital kurs i februari ihop med Leia (min blivande tvååring). Dessutom har jag varit i kontakt med en annan tränare för att starta coachning kring Ariel och Storm. Vi bestämde att vi skulle höras i mitten på januari, men jag vet inte om jag kan vänta så länge.

Hästarna befinner sig i väldigt olika lägen. Ariel har drivits djupt in i inlärd hjälplöshet. Jag uppfattar det som att hon är en oerhört vänlig själ som gör allt för mig, även om det innebär att gå emot sin natur. Jag misstänker att hon är extemt flockbunden, men hon har blivit lärd att inte visa det utan vara ”lugn och trygg” oavsett vad som händer. Så vi har verkligen massor att jobba med. Eller kanske snarare inte jobba med.

Storm visade tidigt i hanteringen att hon inte tänker kuva sig. Därför har det blivit mycket belöningsbaserad träning med henne utan att jag ens vetat om det. Likaså har hon ett tydligt nej vid körning om hon inte känner för det. Med henne känns det mer som att vi behöver jobba med fler olika utmaningar som vi båda tycker är roligt. Jag tror tex att omvänd rundkorall skulle passa utmärkt för att få henne att börja tänka sidvärts. Sen ska jag utveckla morotssökandet som vi påbörjat genom att jag kastar morotsbitar. Vad gör hon om jag preparerar ridbanan i förväg?

Leia är det blanka papperet. Visst har hon fått en del R- under sin uppväxt, men hon är väldigt positiv till sin natur och vill egentligen mest vara med matte. Precis som Ariel var som ung. Hon har medvetet inte lämnats ensam så mycket, så hon har inte tränats i inlärd hjälplöshet. Hon kommer få följa uppgifterna i kursen och sen ser jag fram emot att träna henne med mattor och liknande targets. Tror att hon kommer att älska att ge sig ut på lite mer äventyr i skogen, kanske ihop med Storm.

Sen behöver jag hitta en ny, rolig motionsform nu när jag inte kan räkna med ridningen. Nåt som är bra för att hålla mina leder stabila, men som åtminstone vintertid görs inomhus.

Skönt i allt detta att hästarna iaf har bästa boendet som de kan ha och att jag kan släppa på det dåliga samvetet att man ”ska” rida sin häst varje dag. Nu blir det vad det blir helt enkelt.

Så jag sitter på händerna en liten stund till.

Ingen återvändo

Ni känner säkert till den här bilden. Just nu är det precis såhär jag känner. Jag har tittat på vasen i hela mitt liv. Klurat lite på dess form, men inte gjort så mycket mer. Plötsligt ser jag nu de två ansiktena. Hur jag än gör så kan jag inte sluta se dem. Jag kan växla tillbaka och se vasen, men bara för nån sekund, sen är jag tillbaka till ansiktena.

Precis så känns det med hur vi hanterar, sköter, rider och kör våra hästar. Jag kan inte längre återgå till hur jag såg på det förut. Jag kan inte längre rättfärdiga vad jag tidigare gjort.

Visst har jag alltid varit mer förstående och inkännande än många andra i min närvaro. Alltid ridit på milda bett, lyssnat av när hästen inte velat nåt (men känt besvikelse inombords) eller anpassat tillvaron efter hästen. Herregud, jag bytte tom tävlingsgren från distansritt till hoppning för Ariels skull. Hon fick en fölunge för att hon älskade att vara mamma. Hon har gått på lösdrift så gott som hela livet fast jag drömde om en bra träningsanläggning. Massor med uppoffringar.

Samtidigt har jag använt spö. Jag har sagt till på skarpen. Sagt att nu gör vi det här, för det vill jag. Släpat iväg henne på långa transporter för att tävla dressyr fast hon inte velat. Varit besviken på henne för att hon är så fin hemma men inte på bortaplan. Dragit ut henne på uteritter själv eller i sällskap hon inte trivts med. Gnällt över att hon varit så seg bortåt och haft så bråttom hemåt. När allt hon ville var att få vara med flocken. Hon har stängt av mer och mer för varje tillsägelse hon fått. Gjort avkall på sig själv till förmån för mina önskemål.

Nu ser jag alla fel jag gjort och även en hel del förklaringar till hennes beteenden som jag inte tidigare förstått.

Så nu går jag in i nästa fas. Att förlåta mig själv. Att förmå henne att visa vad hon egentligen vill. Jag tror att hon kanske fortfarande vill hoppa, men jag är inte säker. Kanske har jag förtryckt henne så länge att hon inte ens vet själv längre.

Oavsett kan jag inte gå tillbaka. Jag kan inte sluta att se ansiktena.

Jag hoppas att ni vill följa med på min resa framåt. Det ska bli så spännande att vara nybörjare och upptäcktsresande på samma gång.

Presentation

Välkommen till min nya blogg, där jag ska försöka, i mån av tid, uppdatera vad som händer i mitt hästliv. Bloggen heter Belöning tills vidare eftersom det handlar om belöningsbaserad träning och mina första trevande steg in i denna värld. 

Vem är då jag? Jag är en person som började på ridskola 1990, då det var helt normalt att sparka hästen i magen för att kunna spänna sadelgjorden. Där sura hästen i spiltan bemöttes med ett spörapp mitt i pannan. Jag hade turen att få min första häst Habina (japp, hon från Min Hästserien En alldeles egen häst) i slutet av 1993 och därmed var min tid med ridlärare satt på paus till 1998. Ser jag tillbaka till de här åren minns jag hur vi red på äventyr tillsammans, jag och Habina. Hon hade väldigt starka åsikter om olika saker (tex galopperade hon aldrig vänster galopp, hur mycket jag än försökte) och det var mer som ett kompanjonskap än att jag var ledaren. Det kändes bra, även om vi aldrig var i närheten av någon egentlig ridbana, utan bara red omkring i skogarna och lekte.

Sen fick hon fölet Hampus 1997 och då var jag tvungen (trodde jag) att återvända till hästvärlden med alla dess regler och krav. Det passade mig bra, jag var duktig på att följa regler och fick "lydiga" hästar. Efter lite hästpaus där Habina togs bort och Hampus såldes samt lite medrytteri på tre olika hästar så köpte jag  så småningom Ariel 2008. Hon var då sex månader. 

Ariel och jag har gjort massor med skoj ihop, vi har tävlat distansritt, dressyr och bruksridning officiellt, samt hoppning på klubbtävling. Vi har varit på fälttävlansläger och jag har både ridit och kört in henne. Hon har fått avelsdiplom, AB-premierats och fått två föl. Hon har alltid varit superlydig och gjort allt jag bett henne om. Alla har kunnat hantera henne och hennes enda "fel" har varit att hon inte haft så mycket framåtbjudning på uteritter och när man tävlar dressyr. 

Storm är min andra häst jag har idag. Hennes mamma köpte jag hösten 2015 när hon var dräktig med Storm. Tanken var att sälja Storm och betäcka hennes mamma igen, men jag blev så vanvettigt förälskad så det blev mamman som såldes istället. Jag har aldrig ångrat mig, Storm är den som verkligen fått mig att börja omvärdera hela mitt hästeri, hon tar inte skit och struntar högaktningsfullt i mina "regler". De gäller möjligtvis Ariel, men definitivt inte henne. Det var Storm som började knuffa mig i rätt riktning, eftersom ju mer tvång hon utsattes för, desto mer förbannad blev hon tillbaka. 

Leia är Ariels andra föl och är lyckligt ovetande om det mesta som gäller lättnadsbaserad träning eller helt enkelt eskalerande våld. Visst har hon lärt sig att stå uppbunden och bli ledd, likaså har jag löshoppat några gånger med långpisk som "vägvisare", men i det stora hela är hon en superpositiv unghäst som fyller två år nästa år. 

Ja, det var lite om mig och mina hästar. Nu kör vi!