Precis så känns det med hur vi hanterar, sköter, rider och kör våra hästar. Jag kan inte längre återgå till hur jag såg på det förut. Jag kan inte längre rättfärdiga vad jag tidigare gjort.
Visst har jag alltid varit mer förstående och inkännande än många andra i min närvaro. Alltid ridit på milda bett, lyssnat av när hästen inte velat nåt (men känt besvikelse inombords) eller anpassat tillvaron efter hästen. Herregud, jag bytte tom tävlingsgren från distansritt till hoppning för Ariels skull. Hon fick en fölunge för att hon älskade att vara mamma. Hon har gått på lösdrift så gott som hela livet fast jag drömde om en bra träningsanläggning. Massor med uppoffringar.
Samtidigt har jag använt spö. Jag har sagt till på skarpen. Sagt att nu gör vi det här, för det vill jag. Släpat iväg henne på långa transporter för att tävla dressyr fast hon inte velat. Varit besviken på henne för att hon är så fin hemma men inte på bortaplan. Dragit ut henne på uteritter själv eller i sällskap hon inte trivts med. Gnällt över att hon varit så seg bortåt och haft så bråttom hemåt. När allt hon ville var att få vara med flocken. Hon har stängt av mer och mer för varje tillsägelse hon fått. Gjort avkall på sig själv till förmån för mina önskemål.
Nu ser jag alla fel jag gjort och även en hel del förklaringar till hennes beteenden som jag inte tidigare förstått.
Så nu går jag in i nästa fas. Att förlåta mig själv. Att förmå henne att visa vad hon egentligen vill. Jag tror att hon kanske fortfarande vill hoppa, men jag är inte säker. Kanske har jag förtryckt henne så länge att hon inte ens vet själv längre.
Oavsett kan jag inte gå tillbaka. Jag kan inte sluta att se ansiktena.
Jag hoppas att ni vill följa med på min resa framåt. Det ska bli så spännande att vara nybörjare och upptäcktsresande på samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar