Igår var det äntligen stalldags igen. Ariel och jag firade dessutom 16 år tillsammans, så det krävde givetvis en ridtur.
Hästarna fick komma in och äta medan jag pysslade med dem. Vet inte om det är pga väderomslagen, men de är alla lite risiga i magen så jag får rengöra. Kratsade även hovar och masserade Storms vänstra ryggmuskel (högra ryggmuskeln var inte tillåten att röra igår enligt damen).
Sen åt jag lunch (medan de fortsatte äta) innan jag red en sväng på Ariel. Det blev hoppsadeln så hon hade möjlighet att verkligen blåsa på fullt i galoppen. Hon var lite på tårna pga att det blåste, men givetvis tyckte hon att det var alldeles lagom med en lugn tantgalopp nu när matte erbjöd full fart. Så typiskt. Men det var mysigt iaf och det känns som att ridningen redan blivit så mycket bättre av färre (onödiga) krav.
Åter i stallet gjorde jag ett tappert försök till klickerträning. Ariel var snäll och duttade på targeten, men ville inte ha äppelbiten jag erbjöd. Kanske var hon less på äpple efter ridturen? Eller så var hon (mer troligt) mätt, då hon bara rörde runt lite sådär halvt intresserat i hösilaget också. Jag blev lite uppgiven. Alla pratar om hur oerhört entusiastiska hästarna blir av klickerträning. Hur man måste ha skyddad kontakt för att hästarna bara vill mer och mer. Ariel ser mest trött på mig och undrar om vi verkligen måste hålla på och dutta på saker? Kan vi inte bara sova?
Bollade med en kompis i morse och planen framåt blir först att prova ett pass till, men utan klickern (ifall att hon är skeptisk till ljudet) och om det inte fungerar, så provar jag att träna ute på ridbanan. Kanske är det så "enkelt" att Ariel inte ser boxen som en plats att träna på, utan där hon äter och sover. Skönt ändå med en plan framåt.
Storm var också lite sådär disträ när vi tränade, men hon åt iaf äppelbitarna (hon är galen i äpple, men tog dem ungefär som att det var knäckebröd jag erbjöd, så hon var helt klart också mätt) och duttade på targeten. Provade att sänka den successivt och hon följde snällt med och duttade. Tills jag la den på marken och tog handen ett par dm åt sidan. Då duttade hon lydigt på handen, för det var tydligen det hon lärt in. Oups. Så gör om, gör rätt. Nästa pass med henne ska jag prova att använda en kon istället, för att så småningom kunna skapa rörelse på ridbanan. Hon är ju ändå rätt självgående när hon har tex bommar att gå över på ridbanan, så jag tror inte det blir nåt problem där.
Under tiden jag tränat de andra stod Leia och väntade, med ivrig blick. Hon får fortfarande ingen godisbelöning, utan det är kliande och röst som gäller för henne. Vi repeterade med det blå locket några gånger, där hon lätt kunde dutta både när jag höll i locket och när jag la det på marken. Sen fick hon pausmat (hösilage som hon inte var intresserad av) medan jag hämtade vår nya target, hoppspöet.
Med hjälp av hoppspöet kunde jag direkt få henne att dutta med hela huvudet och halsen vänd åt sidan. Antingen till vänster eller till höger. Jag kunde även få henne att sänka huvudet till marken, utan några problem. Efter ytterligare några repetitioner tyckte jag att det fick räcka och hon fick mer hösilage och jag gick ur boxen. Återigen; jag måste komma ihåg att ta med nåt riktigt gott till henne, för hon behöver träna på paus och att paus är det roliga/viktiga. Nästa steg med henne (förutom att träna bättre paus från min sida) blir att prova att gå nåt steg för att dutta på spöet. Det är så fascinerande att hon har kommit längre än de andra två, fast hon både tränat färre pass och ffa inte tränas med godis.
Det känns ändå bra såhär dagen efter, alla hästarna var lugna och nöjda när vi tränade, även om jag inte fick till allt som jag ville. Vi lär oss tillsammans och det är så himla roligt att ha helt olika hästar att träna på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar